Vilket riktigt rugg-uggle väder vi har haft i dag. Visserligen ganska ljumna vindar men himlen har bestått mestadels av den betonggrå kulörten. I morse när jag stängde igen ytterdörren och begav mig av på ett jobbmöte kändes det nästan kusligt. Det fanns knappt en enda kotte ute och det var svårt att djupandas eftersom luften var så kvalmig. Känslan blev lite ”ensammast i världen” tills jag passerade en av förskolorna, för då rycktes jag snabbt tillbaka till verkligheten igen. Men känslan har liksom fastnat i mig under dagen, en känsla av overklighet, hm, skumt.
Mellandottern är helt kolossal, i går tog hon ner hela studsmattan själv. Hon stod och slet och drog i fjädrarna som hon inte gjort annat, själv stod jag i fönstret och såg på och blev alldeles matt bara av att titta på henne.
Allt gick bra med studsmattepinalerna, tills hon fick syn på de två likadana albinokatter som smitit in i källaren, dem tycker hon är något läskiga och vägrade därför att fortsätta ta in studsmattsdelarna…tills albinosarna var väck.
Jag brukar locka ut dem med skinka när de våldgästar oss hemma men den här gången blev det till att lyfta ut dem. De var inte ett dugg sugna på att gå.
Skönt att studsmattan är på plats för vinterförvaring. I år har det har inte varit mycket studsande på den. Vi får se om den åker upp nästa år eller om vi kanske tar ut den till landet i stället. Det finns gott om tid att fundera på det.
Hörrni, happy måndag!
So long, så länge.
lamatrona.net 