augusti 2017 – Sida 3

Fest och tandutdragning

Det var planerat att yngsta dottern skulle ha dragit ut två av sina hörntänder i morse. Den ena tanden sitter som berg, hennes ordinarie tand har börjat komma fram över den, så det fanns ingen återvändo. Den andra tanden var ganska lös, så tanken var att dra ut båda två samtidigt.

Hon har oroat sig jättemycket för detta sedan hon fick beskedet att de måste ut, hon har knappt kunnat sova under dessa dagar. Tandutdragningen skulle ha skett redan i går men tandläkaren ringde och bokade om. Otur att det blev just i dag eftersom vi ska på stor baluns i kväll. Min kära ”syster” fyller jämt och det ska firas.

När dottern motvilligt satt sig i tandläkarstolen blev hon ännu mer ledsen och rädd och ville absolut inte ta någon bedövningsspruta. Det hela slutade med att tandläkaren gnuggade på en bedövningssalva och drog ut en (1) tand. Den andra tanden ska hon försöka vicka ut själv. Går inte det ska hon dit igen om en månad.

Med oss från tandläkaren fick vi både en tandkista och den utdragna tanden. Nu ligger den här i fönstret och väntar på att tandfen ska komma.

Med tanke på det kontantlösa samhälle vi lever i undrar jag såklart om det inte vore bäst om tandfen kunde swisha dottern dessa pengar stället. Annars kan det ju ta hur lång tid som helst innan dottern kommer att få se en tillstymmelse till någon slags glimmer i kistan, hm, den karamellen får vi allt suga på…

Då var det dags att förbereda sig inför kvällens party. Jag har fortfarande inte valt ut någon outfit så jag måste väl ta något sorts beslut snart.

Ha en fantastisk helg på er.

So long, så länge.

Vaxat och klart

När vi promenerade hem från min ”syster” tidigare i dag fick jag syn på denna superfina äng. Jag blev eld och lågor över denna färgprakt så här i slutet av sommaren. Bildkvalitén kanske inte var den bästa eftersom jag tog bilden med min Iphone 7, men det var den jag hade med mig i detta ögonblick.

När jag stod på ängen och hängde över blommorna och knäppte kort hörde jag hur yngsta dottern väste något om att jag måste skynda mig därifrån eftersom brevbäraren var på väg mot vårt håll. Och så var det här med min hörsel… I morse när jag vaknade upp ur min törnrosasömn hörde jag knappt ett dugg eftersom jag fått lock för ena örat. Så när dottern satte igång och började muttra något om att jag var enormt pinsam hörde jag inte ett…ehhh, jota.

Det här med lock för öronen var konstigt, i går sa grannen att hon var förkyld och hade fått lock för öronen och även min ”syster” hade samma åkomma. Märkligt…tre styckena, bara sådär.

Äntligen blev jag klar med ommålningen av min kolsvarta pulpet. Jag målade om den i en grå färg och har även vaxat in den. Det har verkligen varit ett riktigt pill-jobb eftersom detaljerna varit många och krångliga på skrivstället.

Det känns lite tomt just nu när jag inte har något loppisfynd att sätta tänderna i. Jag gillar att ha något att pyssla med, det kan vara så att det är min estetiska ådra som bultar och pockar på att den vill ha en liten utsvävning emellanåt.

Det blir till att försöka hitta ett bra renoveringsobjekt inom snar framtid , det vore ju för tråkigt att sitta sysslolös framöver.

Ha det gott!

Ciao!

Hur andfådd kan man bli egentligen?

Yngsta dottern överraskade mig med att föreslå att vi skulle ta en promenad. Innan hon hann att ångra sig stod jag i hallen med skorna på. När hon sa att hon bara skulle hämta en sak i sitt rum blev jag genast misstänksam. Mycket riktigt, detta befarade mina misstankar…

Och där susade hon ner för backen med sin Hoverboard…

Promenaden blev inte riktigt vad jag tänkt mig. Varm och svettig efter att ha kutat i fatt henne runt kvarteret, kände jag att jag har gjort mitt på motionsfronten. Någon måtta får det lov att vara i hurtighetens namn.

När vi kom hem och rundade husknuten stod rallarrosen fortfarande kvar där jag lämnade den i går. Den hade jag naturligtvis glömt bort att göra någonting åt, det kan hända att jag fått en släng av rallarrosförträngning. Jag har hört att det är vanligt förekommande fenomen inom de kretsar där dessa växter växer. Det finns en dag i morgon också och när jag tänker efter finns det faktiskt många långa härliga dagar framöver, alltså, ingen brådska med trädgårdsbekämpning.

Förra veckan köpte jag en ny färg som jag inte har använt mig av tidigare. Jag är inte helt säker på om jag tycker om den eller ej. Under dagen blev det en andra strykning på min pulpet, nu ska den bara torka ordentligt och efter det ska jag vaxa in den. Förhoppningsvis kommer slutresultatet att bli bra annars har jag målat om den förgäves.

Ha en riktigt fin lill-lördag på er!

So long, så länge

Det växer så att det knakar

Vilket underbart väder vi fick det har varit riktigt varmt och soligt. Det gäller att hänga med i svängarna när vädret är så skiftande, ena dagen kallt, grått och regnigt, andra dagen klarblå himmel och stekande sol. Hur ska vädret ha det egentligen?

Vi har tillbringat mestadels av vår tid på ön i sommar, trädgården hemma i stan har inte varit prio nummer ett om vi säger så. I dag när jag började blicka ut över trädgården såg jag hur vissa ogräs tagit över trädgården helt. Massor med rallarrosor har vuxit till sig ordentligt, de är nästan lika långa som jag är. Det värsta är att några av dem har börjat smyga sig in i vårt poolområde

Ser ni, den är på väg in…

Det är nog dags att börja ta tag i detta ogräs innan den slår i pistillen i taknocken…

När jag fortsatte min inspektion av tomten såg jag hur mycket allt hade vuxit såsom buskar och tydligen nya träd som tillkommit. Det är knappt att man kan se självaste huset för all grönska. Jag som hoppades på att det skulle komma något gott ur den här sommaren, jag menar det har ju varit snustorrt, så varför växer det så mycket då?

Well, det finns lite att göra, både här och där i trädgården.

Jag får se om jag kan stirra bort ogräsen eller om det bara försvinner av sig själv. Det vore det absolut bästa, men jag gissar nog att det bara är att trycka på sig arbetshandskarna och sätta fart.

Ha det gott!

So long, så länge.

Körskola för tvillingarna

Jag har knappt stuckit ut näsan utanför ytterdörren på hela dagen. Min rygg är näst intill av efter allt bärande av möbler och pryttlar för att inte tala om mina biceps, de har fått en rejäl genomkörare. Mina överarmar har numera fått en liten knut på tråden.

Mellandottern (hon som är på läger igen och den här gången i Jämtland i en vecka) ska byta rum med den yngsta dottern. Jag har burit och fixat och hann med att svära ett par gånger när saker och ting inte gick min väg.

Äldsta dottern har också hjälpt till att flytta möbler. Mitt i allt konkande var hon och sonen tvungna att fara iväg för att köra ett intensivpass på 80 minuter. Från och med i dag tar de nämligen körlektioner nästan varje dag framöver. Jag tror det blir sammanlagt 15 lektioner. De fyller 18 år i mitten av september och hoppas på att de lyckas ta körkortet till den dagen eller några dagar efter. De har en liten resväg dit eftersom körskolan ligger på Östermalm, men när skolan väl sätter igång blir det väsentligt närmare. De känner till kvarteren bra, vi bodde inte så långt ifrån och deras gamla dagis ligger vägg i vägg med självaste körskolan.

När båda kom hem gjorde de tummen upp, de tyckte att det var jättekul och längtar redan till nästa körlektion i morgon. Det blir att plugga teori för dem under kvällarna framöver.

Vi andra ska fortsätta med operation dagsverke i döttrarnas sovrum. Efter middagen är det dags att slita fram skruvdragaren. Vi ska ta isär yngsta dotterns säng. Jag hoppas även på ett mirakel så att min rygg repar sig till i morgon

Ha det gott!

Se y later!

Loppisklipp

I morse vaknade jag tidigt av ett ordentligt regnsmatter som slog mot fönsterrutan. Det kunde ha varit mysigt om jag inte hade börjat oroa mig för all packning som som skulle med till stan från ön.

Tur i oturen fick vi det mesta av sakerna gjorda i går när vädret var strålande. Vi kommer antagligen inte att vara ute på ön så mycket mer i år eftersom vi snart börjar arbeta.

Jag tömde kylen-och frysen på allt innehåll samt det mesta i skafferiet. Vi tog två blöta vändor till bilen med allt som skulle med. Till slut var det bara att pressa in handväskan, sedan var det helt fullt i bilen. Vi fick tyvärr inte med oss allt utan måste ta en vända till landet även nästa helg.

Med min älskade Mårbacka i knät hann vi inte åka långt förrän jag tyckte att vi kunde stanna till på en loppis som ligger på vägen hem. Och tur var väl det, för där hittade jag dessa assietter.

Det kostade 20 kronor per assiett, jag köpte sex styckena. De kommer att bli jättefina på landet. Jag älskar att göra fynd. Som tur var fick även de plats i bilen, men det var på håret.

I kväll blir det wokad kyckling med nudlar. Det är dags att skrida till verket och börja trolla runt bland wokpannorna.

Ha det fint!

So long, så länge.

Nice-smörgås

På landet brukar jag oftast knåpa ihop några enkla maträtter till lunch. Vi äter gärna yoghurt med en smörgås till. Dessa brukar jag flitigt variera mig av. I dag blev det en rest-smörgås på gårdagens chili con carne.

Först delade jag på ett stort surdegsbröd på längden i två halvor. Ringlade på ganska mycket olivolja och efter det rökt paprikapulver. In i ugnen c:a 10 minuter (225 grader). Tog ut den ur ugnen och öste på av den varma chili con carnen, därefter tog jag rikligt med en smakrik ost som jag bombarderade härligheten med. In i ugnen igen, för att därefter ta ut den när osten smält.

Hoppas att ni får en fortsatt fin kväll.

Arrivederci!

En hyllning till pride-festivalen

Nu var det dags att andas lite ö-luft igen, så skönt. Min man börjar arbeta på måndag igen. Han har varit ledig i fem veckor, det har aldrig hänt tidigare att han varit långledig så här länge, faktiskt inte sedan han blev egen företagare för 12 år sedan.

Nu ska vi njuta extra mycket på landet, efter den här helgen kommer vi troligtvis inte ut hit särskilt mycket mer, beroende på våra jobb. Jag kommer att ha semester ett tag till, närmare bestämt fram till skolstarten. Den här helgen fick vi med oss den äldsta och yngsta dottern och min brorson. Vi blev ett litet gäng i alla fall.

De övriga barnen roar sig på varsitt håll, en ska iväg på pridefestivalen och den andra ska vara hemma och tvätta kläder inför ett nytt läger.

Jag hade också kunnat tänka mig att kika in på pride-festivalen i helgen. Det känns självklart att stötta denna festtillställning eftersom värden börjar gå mot det intoleranta hållet. Jag beundrar verkligen de som står för vilka de är, trots spott och spe från sina makthavare eller från andra som anser att de kan ha synpunkter på vilka som ska få vara ihop eller hur andra ska vara.

Det här skriver Wikipedia om:

Priderörelsen, ursprungligen från engelskans gay pride ungefär homosexuell stolthet, är en del av gayrörelsen som propagerar för att människor ska vara stolta över sin sexuella identitet, för att mångfalden i sexuella läggningar ska betraktas som något positivt och för att sexuell läggning och könsidentitet ska erkännas som en essentiell del av en personlighet och därför inte kan ändras med viljan. Priderörelsens främsta symbol är regnbågsflaggan. Andra symboler är den grekiska bokstaven lambda, samt den rosa och den svarta triangeln, som återtagits från sin tidigare användning som markör i nazistiska koncentrationsläger.

Upphovet till priderörelsen finns bland annat i Stonewallupproret 1969 och har utvecklats till en term för hela HBTQ-rörelsen. I Sverige arrangerades 1977 Frigörelsedagen i Stockholm, som 1979 blev Frigörelseveckan. Denna firades ända fram till evenemanget bytte skepnad och blev Stockholm Pride i samband med att Stockholm blev värd för Europride1998. ^[1]

Trevlig helg!

So long, så länge.

Humor på hög nivå

Jag är långt i från fotogenisk men min nya bild till mitt blivande körkort tar då priset, herregud säger jag bara. Jag och min man hittade en fotoautomat i Bromma som jag hoppade in i. När jag slängde en blick på mig själv i spegeln bannade jag mig själv för att ha glömt både att sminka mig och göra något fint med håret. I snabb följd slog blixtarna emot mig. När jag var klar tittade jag bländat på korten på skärmen och frågade min man vilken han tyckte var bäst. Han stack in huvudet i automaten och pekade på ett av korten och precis när jag tryckt på det dök det upp ett meddelande på skärmen där den undrade om jag ville ta fyra nya bilder….försent. När vi stod utanför automaten och väntade på att bilden skulle bli färdig lyckades mina ögon åter bli normala. Då damp kortet ner…

Jag stirrade häpet på kortet som min man tyckte jag såg bäst ut på och höll på att sätta halsmandlarna i halsgropen. Därefter började jag gapskratta, det var helt omöjligt att sluta, tårarna sprutade ner för mina kinder. Min man log och sa att det var ju bra att jag tog det hela så fint …Haha, jag dör…Med vilt uppspärrade ögon och denna sammanbitna min gör att jag ser fullständigt galen ut.

När jag kom hem klippte jag ut ett av korten och skickade in det till Transportstyrelsen. Det här blir min körkortsbild i 10 år framöver.

När barnen fick se kortet tjöt de av skratt och eftersom jag är så himla generös fick de varsitt. Jag tyckte att de absolut borde ha det i plånboken, men jag är inte helt säker på att det kommer att bli så.

Hur gott är det inte med smörstekta kantareller på en toast?Jag älskar verkligen kantarellsäsongen och nu är den äntligen här. De här kantarellerna köpte jag hos torghandlaren, om jag får gissa finns det nog inte så många kantareller i skog och mark efter denna torra sommar. Jag ställer mitt hopp till trattkantarellerna senare i höst.

Ha det fint.

So long, så länge.

Mitt bloggande

För ett år sedan bestämde jag mig för att börja blogga. Det var verkligen ett stort steg för mig att dela med mig av mitt privatliv i cyberrymden. I flera år har jag skrivit dagbok på min dator för att barnen en dag skulle kunna läsa om sin uppväxt, men allt eftersom tiden gick började jag få problem med lagringsutrymmet. Efter ett tag insåg jag också att barnen kanske skulle få vissa svårigheter när de en dag ville läsa den eftersom tillgängligheten inte är så bra. Det blev en av orsakerna till att jag gjorde dagboken offentlig.

Nu efter ett år av bloggande har jag insett att det gett mig så många positiva saker, först och främst har jag börjat reflektera mer över vardagslivet, något som nästan gick mig förbi förr. Jag upplever att jag lever mer i nuet och visst, min omgivning kan tycka att det kan vara ganska påfrestande när jag sliter upp min jättekamera i tid och otid. För det här med att fotografera har verkligen blivit en passion.

Under året har jag sakta men säkert hittat min inre röst för hur jag skriver. Jag fokuserar oftast på de saker som jag finner intressanta, vilket gör att mina bilder och min text mest inriktar sig på mina barn. Jag tar hänsyn till att min man inte vill vara med på bild, men eftersom vi håller ihop som ler och långhalm så tycker han att det går bra att jag omnämner honom i bloggen.

Alla som bloggar gör det på sitt sätt, vissa är jätteöppna om sitt privatliv medan andra inte är det, en del skriver bra andra inte. Variationen är oändlig. Mitt sätt att skriva är att försöka göra en sammanfattning av dagen med en enkel textrad och några bilder…det är min dag och mitt liv.

Den som läser bloggar gör också ett val, antingen tycker man att bloggen är intressant eller inte. Vad som gör en blogg intressant beror på vad läsaren själv tycker och tänker om den…Antingen fortsätter man att läsa den eller så struntar man i det helt.

Eftersom bloggen är offentlig kan vem som helst läsa den. Jag för min del tycker att det är jättekul att även andra förutom familj och vänner kikar in här. Men mitt främsta syfte med bloggen är att den ska vara en dagbok för mina barn.

Det här är min inre bloggröst…att skriva om vardagliga saker, typ stickuttagning.

So long, så länge.