För ett år sedan bestämde jag mig för att börja blogga. Det var verkligen ett stort steg för mig att dela med mig av mitt privatliv i cyberrymden. I flera år har jag skrivit dagbok på min dator för att barnen en dag skulle kunna läsa om sin uppväxt, men allt eftersom tiden gick började jag få problem med lagringsutrymmet. Efter ett tag insåg jag också att barnen kanske skulle få vissa svårigheter när de en dag ville läsa den eftersom tillgängligheten inte är så bra. Det blev en av orsakerna till att jag gjorde dagboken offentlig.
Nu efter ett år av bloggande har jag insett att det gett mig så många positiva saker, först och främst har jag börjat reflektera mer över vardagslivet, något som nästan gick mig förbi förr. Jag upplever att jag lever mer i nuet och visst, min omgivning kan tycka att det kan vara ganska påfrestande när jag sliter upp min jättekamera i tid och otid. För det här med att fotografera har verkligen blivit en passion.
Under året har jag sakta men säkert hittat min inre röst för hur jag skriver. Jag fokuserar oftast på de saker som jag finner intressanta, vilket gör att mina bilder och min text mest inriktar sig på mina barn. Jag tar hänsyn till att min man inte vill vara med på bild, men eftersom vi håller ihop som ler och långhalm så tycker han att det går bra att jag omnämner honom i bloggen.
Alla som bloggar gör det på sitt sätt, vissa är jätteöppna om sitt privatliv medan andra inte är det, en del skriver bra andra inte. Variationen är oändlig. Mitt sätt att skriva är att försöka göra en sammanfattning av dagen med en enkel textrad och några bilder…det är min dag och mitt liv.
Den som läser bloggar gör också ett val, antingen tycker man att bloggen är intressant eller inte. Vad som gör en blogg intressant beror på vad läsaren själv tycker och tänker om den…Antingen fortsätter man att läsa den eller så struntar man i det helt.
Eftersom bloggen är offentlig kan vem som helst läsa den. Jag för min del tycker att det är jättekul att även andra förutom familj och vänner kikar in här. Men mitt främsta syfte med bloggen är att den ska vara en dagbok för mina barn.
Det här är min inre bloggröst…att skriva om vardagliga saker, typ stickuttagning.
So long, så länge.


Hej!
Minns inte riktigt hur jag hamnade här första gången men jag tycker om ditt sätt att skriva och jag återkommer ofta hit. Däremot fastnade jag lite extra när jag läste att ni åt Pitepalt ha, ha…😃😂 Och eftersom jag själv är född Piteåbo, så blev jag ju lite extra intresserad. Har försökt läsa bakåt för att hitta koppling till pitepalt men tyvärr inte hittat någon 🤣
Ha en fortsatt fin augusti 😃
Anna
GillaGilla
Hej Anna! Tack för din fina kommentar. Min mamma kom från Piteå❤️närmare bestämt från Böle. Allt sedan jag var barnsben har jag ätit pitepalt. Att alla barnen ärvt denna fantastiska paltgen är ju extra kul. Det är med stor vördnad vi smaskar i oss denna skapelse ett par gånger per år, fick barnen bestämma skulle vi antagligen vara i paltkoma jämnt😜Ha det fint! Kram!
GillaGilla