Nä, jag erkänner, helt tvingad blev jag inte att följa med på Exploria, men nästan. Den yngsta varianten var jättesugen på att gå dit med 6:åringen så vi slog till och hängde på låset 10.00, sharp.
När dörrarna äntligen äntrades sprang båda två rakt in med armarna flaxandes i luften och tjöt samtidigt av glädje.
Jag var mer återhållsam.
Det fanns inte en kotte så långt ögat nådde, vi var helt själva, i alla fall till att börja med.
Precis när jag sugit tag i de två små kvicksilvrerna för att förmå dem att bänka sig för lite lunch, råkade jag tittade ner på yngsta dotterns strumpa: -”My gooood, vilken jättepotatis som lyckats leta sig fram ur vintermörkret.” utbrast jag förfärat.
Här äter man bara om man måste. Hamburgaren smakade… inte mycket …och inte heller gott. De försökte döva pommes frites smaken med en grillkrydda, men de lyckades inte med det heller.
Det mest troliga är att de inte kommer att få en stjärna i Michelin-guiden, om jag får bestämma.
När jag som bäst försökte fota dem in action så råkade jag efter en del vingligheter på huk hamna på rygg. Likt en skalbagge låg jag där med armar och ben och såklart kameran viftandes i luften. Det var säker ingen vacker syn med tanke på mina 182 centimeter, tur som en tok hade jag, för det fanns inte en tillstymmelse till någon vuxen i närheten, vad jag kunde se, pju!
Slak som en hängbjörk vacklade jag ut därifrån 4 timmar senare.
Det här gör vi om snart, hotade dottern med. Håll i mig…kunde hon inte börja tycka att det börjar bli lite tråkigt med lekland… tydligen har jag inte den turen, än.
So long, så länge.
lamatrona.net 