oktober 2016 – Sida 3

Svårt val, gymnasieval

Det är dags att börja engagera sig i alla dessa gymnasieval, igen. Det var inte allt för länge sedan vi satt framför datorn och kollade upp varenda gymnasium i hela Stockholm för tvillingarna. Till slut hittade vi rätt och numera går de på en skola på Kungsholmen, men vägen dit var inte helt spikrak. Detsamma kommer säkert att gälla mellandottern också.

För det första vill man att de går i en skola som har engagerade och positiva lärare, de finns men var? Ett måste är bra kommunikation. Kompisar behöver vi inte ta någon hänsyn till, vilket känns bra. Till slut så är det såklart betyget som avgör var man kommer in. Den biten jobbar mellandottern med för fullt.

I veckan är det gymnasiemässan i Älvsjö och den ska mellandottern gå på. Hon ser nämligen fram emot att få en ny spännande leksak från någon av montrarna i utställningshallen. Vem vet, hon kanske har turen att få en liknande penna som hon fick från något yrkeslinje för ett tag sedan. Lyckas hon komma över något i den vägen kommer hennes pappa sannerligen att bli överlycklig. Sanna mina ord.

Inte mycket har förändrats. Då: matrester i mungipan. Nu: matrester i tandställningen.

Hörapparatsproblem

För något år sedan blev jag mer eller mindre tvingad av familjen att uppsöka en otolog. Jag gick motvilligt dit. När hörselundersökningen var klar klev jag fram till tanten som skötte apparaten. Innan jag ens hann fråga något klokt, tog hon till orda: – ”Numera är hörapparaterna jättesmå och dessutom snygga”. Då visste jag vad klockan var slagen…

Hon fortsatte: -” Man märker knappt av dem, dessutom kan man välja mellan flera piffig färger”. ( Piffiga färger? Som om jag skulle matcha min lilla snygga hörapparat med dagens outfit.)

Visst, de är säkert jättesnygga och urgulliga och så… Fast å andra sidan. Jag anser inte riktigt att min tid är kommen, än.

Visserligen hör jag inte allt men det behöver inte betyda att det är något negativt med det. Strålande exempel på det är: fyra tjatande barn. Som i ett trolleri hör jag plötsligt ingenting, precis stendöv. Ni anar inte hur befriande den känslan är, hehe.

Mozzarella stick.

1 st Mozzarella

1 tomater

Basilika

Olivolja

Salt och peppar

Gör så här:

Varva Mozzarellan, tomaterna och basilikan på varandra. Ringla över en god olivolja. Salta och peppra.

En guldstjärna, tack

I går kväll satt jag i soffan rakt upp och ner och lyssnade på en läxläsningsuppgift i 2 timmar. Ja ni hörde rätt för så länge varade audiensen. Jag får nog erkänna att jag inte var helt fokuserad efter den första kvarten.

Och medans jag satt där och drömde mig bort funderade jag på om jag skulle överraska min man med att hoppa upp på träningscykeln med en helslimmad chockrosa gymnastikdräkt med volang till, bara för att se hans häpna nuna. Vis av erfarenhet vet jag att han inte ens skulle noterat mig i den chockrosa historian. Han skulle bara lugnt konstatera: – ”Så bra att du rör på dig.” Ok, det går fetbort som barnen skulle ha uttryckt det hela.

Fortsatte sedan med en ny tankenöt: Skulle jag hinna med en tvättmaskin till? – Nä.

Under tiden passade jag uppmuntrande på att nicka på huvudet och humma lite varstans under läsningens gång för att visa mitt, ehh, intresse.

Historieutövaren malde på i maklig takt om romarriket och jag tyckte mig även höra något om påvens framfart flimrande förbi någonstans i bakgrunden. Plötsligt sa den kunskapstörstande historieutövaren att nu var vi klara. My goodness! Jag borde få medalj.

Lugn och fin

När jag tittade ut genom fönstret i morse såg jag två rådjur och en stor vit fluffig katt, som dessutom är stendöv stå intill studsmattan. Jösses vad dåligt samvete jag fick. Vi tog inte ner studsmattan denna helg heller fastän alla grannar har gjort det. Nu får jag leva med dåligt samvete ytterligare en vecka, suck! Tyvärr slutar inte det dåliga samvetet där: En blick åt sidan och jag ser äppelträden, med nästan noll äpplen kvar på kvistarna – alla ligger utspridda på gräsmattan. Det är äpplen både på vår men även en hel del på grannens tomt, hoppsan. Måste sätta barnen på den trista uppgiften. Kom samtidigt att tänka på vår utegrill, den är varken rengjord eller vinterförpackad (Japp, barnen åker på denna uppgift med).

När jag tänker efter så ser det inte så pjåkigt ut för min del. Jag kan bara luta mig tillbaka och koppla av ett tag till, nämen så skönt. Ser ni hur lugn och avspänd jag ser ut där nere?

Vältränad till max

Den här helgen har verkligen gått i motionens tecken. Ni kanske får se en ny vältränad La Matrona inom snar framtid. Det är också fullt möjligt att jag kanske blir beroende av motion så mycket som jag rört på benen. Vore inte det toppen? När jag nämnde detta för min man tyckte han att det lät strålande, – ”Då så, det är bara att damma av motionscykeln och sätta fart”. -”Va”, skojar han? Varför måste han dra in motionscykeln i det här just nu när jag äntligen kommit in i en ny sorts flow?

Lite grann har jag faktiskt syndat också. Vem kan motstå en krämig gorgonzola med gott knäckebröd till?

För jag tycker verkligen att det är viktigt att få vara lite av en livsnjutare också mellan varven. Inte bara motionera och späka sig… Det sistnämnda händer väl inte så ofta, men om det nu mot förmodan skulle hända så räknas väl även gorgonzola som sträng späknings-diet, eller?

Vi går över daggstänktaberg fallera

Jag vaknade upp i morse och var lite stel i benen efter vår vandring i går. Vi gick över milen och det var inte illa med tanke på alla barn. I morse grymtade både jag och min man att vi måste försöka komma ut lite oftare på liknade strapatser. Våra helger brukar ju gå åt till annat…Ni vet, återvinningscentralen eller annat skoj.

Till vår lycka följde även mellandottern med, hennes planer för dagen blev inställda.

Barnen var på bästa humöret de blev som tokiga i skogen, de hoppade och studsade över stubbar och trän, de bjöd dessutom på både dans och ”skönsång”.

Mitt i vandringen snubblar vi över detta hus som vi genast tog chansen att besöka. Dessutom fick vi en guidad tur, vilken lycka!

Va? Skojar de?

Vi avslutade vandringen hemma hos våra goda vänner som bjöd på både god mat och härligt sällskap.

Nu blir det knäckebröd

Förberedelserna är i full gång här hemma. I dag ska vi vandra på Sörmlandsleden med några goda vänner. Alla barn utom den yngsta är tydligen fullbokade med aktiviteter denna lördag och följer inte med. Hm, vad konstigt.

Bara tanken på att vi snart ska dit får mig att känna mig riktigt spänstig. I duschen i morse passade jag på att göra några knäböj för att värma upp. Jag är på gång som ni hör.

Jag har även förberett en matsäck med lite godsaker.

Det här jättegoda knäckebrödet gjorde jag för ett tag sedan, riktigt gott. Receptet har jag fått av en god vän.

Pia’s knäckebröd

Ingredienser:

2 msk olivolja

1,2 dl linfrön

1 dl grahamsmjöl

1,5 dl kornmjöl

1 krm bakpulver

1 msk rosmarin

1/2 tsk salt

2 dl varmt vatten

Ugnen på 150 grader

Blanda ihop alla ingredienser och häll upp på bakplåtspapper. Lägg ett till bakplåtspapper ovanpå och kavla ut till det blir så tunt du bara kan. Brödet ska vara i ugnen i 55 minuter.

Jag säger bara, mmm…Gubbröra

Så skönt att komma in i lite helgmood.

Den här gubbröran har stått och gottat till sig i kylskåpet under dagen. Snart är det dags för den att komma fram på bordet. En rolig och god liten förrätt. Den är tillägnad min avlidne far. Han skulle ha njutit enormt av denna.

Olles gubbröra

1 burk Anjovisfileér

4 st hårdkokta ägg

2 st kokta potatisar

1 st finhackad rödlök

1/2 dl finhackad dill

2 msk finhackad gräslök

1 dl crème fraiche

1 msk dijonsenap

Hacka samtliga ingredienser och blanda ihop allt. Låt det stå en bra stund och gotta ihop sig.

Mina långkok

Den här veckan har jag gjort flera långkok som fått spisen i gungning. Det är rätt smidigt måste jag säga. Man behöver inte passa rätten särskilt mycket. Det räcker med att den står där och puttrar, den lagar nästan sig själv. Ja, ni hör hur enkel det är. Vad som behövs är kort och gott: Lite tid och omsorg.

Jag kan med viss förtjusning erkänna att jag längtat efter alla dessa spännande maträtter som jag ska ta mig ann framöver. I går blev det hemlagad ärtsoppa.

Ärtsoppa med fläsk

6 port.

6 dl gula ärtor

1,5 dl vatten

1 tsk salt

1 st hel skalad lök

1 grönsaksbuljong

1 tsk timjan

Gör så här:

Skölj ärtorna och lägg dem i blöt i c:a 12 timmar. Koka upp dem i nytt vatten med salt. Skumma av och låt sjuda tillsammans med lök och buljong tills ärtorna är mjuka, c:a 1 timme. Ta upp löken och krydda med timjan. Jag la i fläsklägget från i går och blandade i. Vegetarianen slapp fläsk i sin.

Serveras med god senap.

Somliga älskar ärtsoppa så pass mycket att man äter det även till frukost…

Vad ett läkarbesök kan göra skillnad

Pju! Dagen har gått i mötets tecken. Jag har sprungit runt som en iller mellan olika sådana. Varför måste man sätta ut dem på en och samma dag? Är det ingen som har hört talas om spridning på eländet? Eller varför inte förbjuda det helt?

Jag var inte heller helt på topp efter den här natten. Varken jag eller min man har knappt fått en blund i ögonen eftersom jag hostat i ett, strupen har känts som torrt fnöske. Tyvärr hade min stackars man inga öronproppar utan var tvungen att ligga och lyssnade på sin torrhostande hustru all night long…Jag vet inte vem av oss som hade det värst.

En sak är då helt säkert och det är att jag har hällt i mig kopiösa mängder hett, svart kaffe för att överhuvudet hålla huvudet ovanför mark. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir mer eller mindre ett vrak om jag inte får min skönhetssömn. Nej, vi pratar inte om något ålderstecken nu … Även som pigg 20-åring var jag likadan.

Men så finns det faktiskt vissa ljusglimtar i tillvaron: Som när jag och yngsta dottern var hos barnläkaren. Läkaren tittar upp från dotterns längd/viktkurva. Ser sedan på mig med stram mun och sträng blick och frågar: -” Har ni några kortvuxna personer i er släkt?” Alltså, jag dör, vad är det för fråga? Jag svarar förvirrat: -”Ehhh, kanske från min mans sida?” ( Måste vara de där korta och krokiga italienarna på hans sida. Hela vår familj är som Eiffeltornet i jämförelse.) Samtidigt sitter jag där och är tvungen att bita mig i kinderna för att inte börja skratta högt. Det var heller inte läge att snegla på min eventuellt blivande pygmé till dotter. ”Jag dör så skoj.”

Make my day! Och det gjorde han med råge.

Det är ju inte ens så att hon ligger under normalkurvan…